Project Runeberg publishes free electronic texts, such as this one, in Scandinavian and Finnish languages (Swedish, Norwegian, Danish, Icelandic, Faroese, Finnish, Lappish, Estonian, Karelian, Ingrian, and Livonian) and their dialects.
Project Runeberg is a part of Lysator, a students' computer club at Linkoping University in Linkoping, Sweden. Individuals in many countries have contributed their voluntary work.
PROJECT RUNEBERG, founded in December 1992, is an open and voluntary
initiative to create and collect free electronic editions of classic
Nordic literature and art -- see http://www.lysator.liu.se/runeberg/
Anonymous FTP file archive: ftp.lysator.liu.se, /pub/runeberg/README
Questions
I elektronisk utgåva av Karl-Johan Karlsson genom
P r o j e k t R u n e b e r g
+01 Odlad frukt +02 En ovälkommen +03 Högre ändamål +04 Beskyddare +05 På godt och ondt +06 Utveckling +07 Paul och Per +08 Nya vapen +09 En triumf +10 En begrafning +11 Tschandala 12/ De lycksaliges ö
Svenska Lejonet innehade last av smiden, kläden och styckegods, dessutom 500 passagerare, mestadels bestående av brottslingar, hämtade från ankarsmedjor, fängelser och tukthus, och det var destinerat till kolonien Nya Sverige i Nordamerika.
Sedan de båda ungherrarne väl kommit upp genom trossbotten och stodo på däck, vände de sig om, och liksom fattade av samma tanke räckte de ut tungan, om åt fästningen eller åt landet i sin helhet, vilket blånade bort bakom dem, var svårt att avgöra. Sedan de på dena sätt givit luft år sina fosterländska känslor, uppsökte de kaptenens kajuta i akterkastellet för att visa sina papper och avgiva förklaring.
Vid den redogörelse, de nu lämnade, uppdagades, att de voro studenterna vid Uppsala akademi Dominus Lasse Hulling och Peter Snagg, båda förvunna att såväl på stadens källare som ock på en landskapskommers hava begagnat lasteligt tal om konungens professor Serenissimus Olaus Rudbeckius och dennes nyligen från trycket utgivna sekularverk Atland eller Manhem, i vilken fäderneslandets ära blivit på ett hittills otänkt och oanat sätt upplyftad, i det sagde Serenissimus till komplett evidens deducerat och indicerat, att Svea rike ej var mindre än mänskosläktets vagga. För sitt fåvitska och ohöviska tvivelsmål hade merberörde Hulling och Snagg blivit satta i proban, men som de i denna mera trånga än hälsosamma vistelseort uppfört sig oskickligt och straffvärt, hade de blivit dömda till gatlopp och tukthus.
Genom konglig majestäts synnerliga gunst benådade, hade de fått tillstånd att rymma riket och med Svenska Lejonet avresa till Nya Sverige.
Kaptenen mottog förklaringen med ett gott grin. Han hade inte hört om den boken Atlantica, men när han erfor, att den skulle avhandla något sådant, som att Svea rike vore det sjunkna Atland eller de Lycksaliges öar, ställde han sig genast på studenternas sida och förklarade, att varje sjöman visste, att Atlantica låg i Stora havet, som just av samma ö erhållit sitt namn, eller Atlanterhavet. Och så bad han de lärda herrarne välkomna och vart god vän med dem.
Resan gick för goda vindar över Nordsjön, genom Kanalen och ut i Spanska Sjön. Som man i händelse av haveri ej vågade ha fångarne bundna, och man för övrigt icke fruktade rymning eller myteri, emedan alla förklarat sig nöjda med att få resa, gingo de fria och uppförde sig hyggligt och tillständigt. De gifta hade fått åter sina hustrur och barn, som de icke sett på många år, och de voro grymt lyckliga, och lyckan gjorde dem goda. Men de voro icke heller så farliga. Några hade i ruset dragit kniv, andra hade flytt från krigstjänst, andra hade plockat av andras trän, eftersomn de inte ägde några själva. Utsluppna ur mörka, osunda fängelser, njöto de i fulla drag åsynen av det stora havet, som omsvepte dem i ljus. Allting var nytt för dem, och de lekte som barn på däcket. Än skulle de se en delfin, som dansade på vågen, än skulle de se hur sjömännen fångade en haj eller en flygfisk.
Befriade från arbetet, var hela resan för dem som en helgdag, och de gingo utan några bekymmer för uppehället till dukat bord, tarvligt men tillräckligt.
De båda studenterna, som haft repet om halsen, men kommit undan, kände sig på visst sätt medbrottsliga, och stiftade bekantskaper med de lösgivna, vilka skulle som de börja om livets strid i ett nytt land, under nya förhållanden. Lasse hade av natur och uppfostran kommit till den världsåskådning, att allt som sker är bäst, Peter däremot ansåg, att allting var ohjälpligt. Och ofta råkade de båda kamraterna i tvister om dessa sina uppfattningar av världen, varvid då alltid hände, att de erhöllo var sin hälft av åhörarne för sig, vilket en gång gav skeppsläkaren anledning slita tvisten så, att han gav båda hälfterna rätt. Livet är både svart och vitt, sa han. Den som råkar bara få se den svarta sidan tror, att alltsammans är svart, den som bara råkar få se den vita tror, att allting är vitt. Och därvid blev det.
Så anlände de till Azorernas nio öar. Här fingo de gå i land och sträcka på benen. De trodde att de kommit till Paradiset, ty här växte vin, majs, oranger, ananas och meloner ute under bar himmel. En knivskärare, som suttit i ankarsmedja sex år, blev så glad, att han måste bindas, och bunden låg han vid en bäck och åt apelsiner, så att han var gul om näsan och skrek, att han var Adam. Han ville därför också klä av sig naken, klädd i bara ett tobaksblad, men skeppsprästen tog hand om honom och förklarade, att det var syndigt att gå oklädd, men mannen bevisade med den heliga skrift och bibelska historien, att Adam efter syndafallet bara gick i ett fikonlöv, vaför han ansåg sig ha rätt att gå i ett tobaksblad. Men då demonstrerade prästen ut med hjälp av kyrkofäderna och Flora Exotica Sacra, att ett fikonlöv icke var ett tobaksblad.
Slutligen fördes passagerarne ombord, man gick under segel och tog kurs på Antiguam. Hittills hade allting gått lugnt och bra, utom att en liten storm utridits på Nordsjön. Men nu, då de stodo i begrepp att ingå i passadbältet, fingo de stiltje. Havet låg omkring dem som en kvicksilverhorisont, på vilken skeppet rörde sig som en magnetnål. Hettan blev olidlig, tjäran rann från allt stående gods och ur nåten på skrovet. Man spolade hela dagen, likasom om man fruktat det skulle ta eld. Så gick det i åtta dagar.
Då, tidig en morgon, varskodde utkiken på fockemast, att moln syntes i norr. Kaptenen, som visste vad detta skulle betyda, lät genast surra kanoner och allt löst, skalka luckorna och lät folket hålla sig beredda på det värsta.
Efter några timmar, vid frukosten, syntes en svart rand i horisonten, några timmar senare hördes dån såsom av vågor, vilka bryta mot en strand eller som vagnsbullret från en stad, och fram över vattnet rusade stormen. Innan seglen hunnit giva fartyget styrsel, voro rår, stänger och toppar över bord och för bara undersegel länsade Svenska Lejonet söderåt, fram, fram utan att man visste vart det bar.
Stormen rasade i tre dar, och man väntade varje ögonblick få höra, hur kölen skulle hugga i botten. Prästen läste och predikade och förklarade, att man inte kunde vänta annat, då man hade brottslingar ombord. Han erinrade om Jonas och föreslog kaptenen, att på grund av profeten Micha kap. XII vers 16 och följande man skulle vräka alla brottslingar över bord för att rädda de rättfardiga, men kaptenen avstyrkte. När faran var som störst, gick Lasse Hulling till prästen och föreställde honom, hurusom en allmän skrift- och bönedag genast borde anställas, ty, sade han, det är endast de oångrade brotten, som tynga i vågskålen. Förslaget antogs, och skriftermålet, från vilket brottslingarne befriades, emedan de inga brott hade obekända, började.
Vid verkställd undersökning fanns icke en rättfärdig. Men stormen fortfor likafullt. Då hördes sakta mummel uppstiga ur förrummen. Folket hade funderat hit och dit, och slutligen hade ett slughuvud kommit på den idén, att prästen också skulle skrifta sig, ty han var nu den ende, som icke bekänt sina synder. Förslaget antogs med acklamation, men det återstod att finna en skriftefader.
Peter Snagg anmälde sig slutligen såsom havande tenterat hebreiska till prästexamen. Prästen protesterade, men förgäves. Han bands vid stormasten, och efter att ha fått både skarpa föreställningar och vanliga förmaningar, bekände han under ymniga tårar, att han i sin ungdom förfört ett nattvardsbarn.
Nu uppstod en rådplägning, i vilken även passagerarne deltogo, och som prästen röstat för att kasta dem alla femhundra i sjön, föll snart domen att prästen skulle i sjön, på grund av profeten Micha kap. XII vers 16 och följande. Och efter att ha gjort sin sista bön vräktes han i sjön.
Men stormen ökade alltjämt. Slutligen på sjunde dagen vid hundvakten törnade skeppet. Ett anskri besvarade dundret av skrovet, som ränt upp med fören på en undervattensklippa, så att den stod rätt upp och ner. Kanonerna lossnade från surrningarne och slogo ner genom trossbottnarne. I dagningen började skeppet sjunka. Men då såg man land i lovart.
De flesta hade hunnit i båtarne, men utan att hinna medtaga ett spår av proviant eller kläder eller verktyg. När solen gick upp, sågo de sig räddade alla, sexhundra man, och landstego i god ordning, men skeppet sjönk som en sten, när de satte foten på land.
De hade aldrig sett ett så underbart skönt land, det var deras första iakttagelse, sedan de måst för värmens skull kasta av sig kläderna. Vad som mest forvånade dem var, att de vid så pass nordlig bredd, ty de voro ännu långt i norr om ekvatorn, funno på ett så varmt tropiskt klimat, men de funno snart orsaken i den vulkan, vilken sakta höjde sig som ett bålverk mot nordanvinden och på samma gång genom sin underjordiska värme förvandlade ön till ett drivhus. Överallt sågo de palmer med dadlar och kokosnötter, bärfruktträdet, bananen eller pisangen, en art oranger, ananas, fikon, jättesmultron, meloner, vilka alla antingen nu buro frukt eller skulle bära. Att landet utgjordes av en ö, därom fanns intet tvivel. Backar slingrade sig under tamarindens skuggiga valv, och i den röda graniten funno de källor med iskallt vatten, vilket förvånade dem, då de visste att grunden var vulkanisk.
Papegojor, honungsfåglar och tukaner i röda, gröna, blå, gula och guldfärgade fjädrar flögo omkring i träden och sjöngo ljuvligt, icke som de skrikande exemplar de sett i burar, med de voro också de enda djur som anträffades. Deras vandring gick under trädens skugga, över blommande ängsmarker, som sträckte sig ända ner till havsstranden. Värmen blev allt mer tryckande, så att de måste lämna det ena plagget efter det andra kvar på marken. Vid middagstiden bestego de vulkanen, vilken tycktes vara slocknad, och mot aftonen, kunde de vid dess fot gå till vila under var sitt palmblad, lugna för överfall både av människor och djur, ty de hade nu bekräftelse på sina förmodanden, att de voro på en ö, som saknade alla farliga djur och människor.
När de följande middag kommo ner till landstigningsstället, funno de reskamraterna utsträckta under träden, matta och halvnakna och drömmande i vaket tillstånd. Lasse, som var både den kunnigaste och duktigaste av alla, blev utsedd till ordförande vid den rådpläping, som nu hölls. Man fann ön visserligen ljuvlig över all beskrivning, men man måste tänka på framtiden. Den första frågan gällde bostäder, ty man väntade vintern. Lasse besvarade genast detta inkast med att man efter alla beräkningar nu befann sig i midvintern. De som ville bo i kvava hyddor, kunde roa sig med att gå och bryta ner trän och skala dem med naglarne, ty alla verktyg saknades. De som hellre tyckte om ro och vila, kunde nöja sig med att göra skjul under träden. Den andra farhågan gällde mat. Lasse försäkrade, att, efter vad han observerat på träd och örter, här icke skulle tryta mat på hela året, ty när det ena trädet slutade bära, tog det andra vid. Den tredje invändningen kom från kvinnornas sida, vilka med fruktan motsågo den dag, då de skulle nödgas gå utan kläder. Lasse fästade deras uppmärksamhet på, att de för det första nu redan mitt i vintern gingo halvnakna och att de sålunda, när våren kom, måste for hettans skull gå alldeles nakna, antingen de ville eller inte.
Sedan sålunda man såg sig tryggad mot brist på mat, kläder, husrum, bränsle och vatten, återstod endast att finna sig. Och de funno sig. Men ett råd gav Lasse dem att de icke skulle stanna på en fläck utan sprida sig kring ön. När de hade någon gemensam angelägenhet, skulle han låta sammankalla dem medelst en lur, som han nog skulle veta att anskaffa. Och så skildes de åt för den dagen, sedan Lasse blivit utropad till hövding och som sådan hållit ett tal, däri han uppmanat dem att äta, dricka och vara glada, ty nu hade de kommit till en av de Lycksaliges öar, därom var intet tvivel, och han önskade bara han hade professor Rudbeck här på tu man hand, så skulle han nog haft honom att äta upp sin Atlantica med skinnpärmar och allt.
Om natten tog var och en kvarter under några löv, upphängda på trädgrenar.
Men följande morgon sammankallade Lasse sina närmaste vänner, kaptenen, Peter Snagg och läkaren. Sedan de genom att skaka på en dadelpalm förskaffat sig frukost, upptog Lasse vissa viktiga frågor, dem framtiden skulle säkrast komma att besvara. Första frågan ställde han till läkaren skulle de kunna leva utan köttmat och salt? Läkaren trodde, efter allt vad han läst i reseböcker, att de icke skulle ens tåla att äta köttmat under ett så varmt klimat, och vad saltet beträffade, så innehölle frukterna så mycket salter, att detta ej mera skulle bli nödvändigt.
Under överläggningen härom hörde de ett skrik från närmaste buskar. En man framfördes, blek som ett lik, och med tydliga tecken av förgiftning. Vid anställt förhör kom det i dagen, att han, driven av begär efter kött, hade med en sten dödat en fågel, vilken han försökt uppäta, men genast blivit angripen av äckel och kolik. Läkaren ordinerade honom att icke vidare äta kött, och dämed var den viktiga frågan avgjord.
Andra frågan framställdes av Peter Snagg, om införandet av offentlig gudstjänst, mantalsskrivning och lagliga myndigheter. Han kände människornas ondska, och när dessa många odågor gått sysslolösa en tid, skulle man snart se huru deras samhälle skulle komma att störas av ofrid. Han föreslog därför, att kyrkans handbok, av vilken han räddat ett exemplar jämte ett av lagboken, skulle genomgås.
Lasse invände, att nu då alla anledningar till tvister, nämligen brist på mat, kläder och husrum, voro undanröjda, även brotten skulle upphöra. Vem ville stjäla, då han hade fullt upp för dagen och icke behövde samla. Vem ville mörda, då ingen anledning till avund förefanns, då ju alla voro lika rika och lika mäktiga? Vem ville göra inbrott, då inga hus funnos att bryta sig in i? Vem ville begå barnamord, då barnen hade fullt upp med mat, och ingen behövde frukta att falla samhället till last? Han ville på försök ta lagboken och gå igenom några punkter, de första bästa.
Lasse slog upp lagboken och läste:
-- Primo: jordabalken! Den kunna vi saklöst stryka, eftersom vi inga jordägare ha. Är det gillat?
-- Ja, svarade de församlade.
-- Secundo: Ärvdabalken! Vad skall man ärva? Ett fikonlöv eller ett skal av en kokosnöt! Strykes? Va?
-- Ja, måste församlingen svara.
-- Tertio: Byggningabalken! "Kapitel 1. Huru tomt till by skall läggas, och ägor skiftas. Kapitel 2. Huru å tomt skall byggas!" När nu inte alls skall byggas eller skiftas, så stryka vi den balken också, eller hur?
-- Ja, svarade församlingen.
-- Kvarto: Kyrkobalken! Eftersom vi ingen kyrka ha, så få vi stryka den med?
-- Ja, svarade församlingen.
-- Kvinto: Missgärningsbalken! Faller väl av sig själv, på grund av vad jag anfört om stöld, rån och mord, då anledningarne bortfallit.
-- Ja, svarade församlingen.
-- Sexto: Giftobalken! Vill församlingen uppskjuta den frågan, tills framtiden givit några erfarenheter? Ty giftas hänger ju ihop med jorden, och när ingen egendom finnes, finnes intet äktenskap.
-- Ja, svarade församlingen.
Men Peter Snagg opponerade.
-- Nu, avbröt Lasse, ha vi sålunda strukit hela lagboken, och det återstår bara pärmarne! Dem ska Peter Snagg få som ett minne, eller hur?
-- Ja, skrattade församlingen, men Peter gav sig icke.
-- Veto! skrek han. Hur skall ett samhälle kunna äga bestånd utan lagar?
-- Hör på, Peter, svarade Lasse. Lagarne äro gjorda för att avhjälpa samhällets brister, ett samhälle, som icke har några brister, behöver inga lagar! Är det rätt?
-- Det är rätt, svarade församlingen.
-- Men Peter Snagg, återtog Lasse, han vill hellre ha ett bristfälligt samhälle med lagar än ett fullkomligt utan lagar. Nu tog Peter ordet.
-- Jag lämnar frågan om den borgerliga lagen, därmed må nu vara hur det vill, men ett samhälle utan religion kan icke bestå!
-- Gott, sa Lasse, det har du rätt i! Vi måste ha en religion! Men låtom oss undersöka, om den gamla religionen duger för våra nya förhållanden! Vill församlingen låna mig sina öron en stund?
-- Ja, svarade församlingen.
-- Jag börjar från början, sade Lasse, eller med syndafallet. Människorna gingo nakna i lustgården och arbetade intet. Gott! Så åto de med olydnad av kunskapens träd och blevo utdrivna kring jorden att arbeta! Nåväl! Vi ha återfunnit paradiset, men ett paradis utan något kunskapens träd. Vi kunna sålunda icke synda, om vi också ville det aldrig så gärna. Och om vi också gjorde det, så kuma vi varken utdrivas, ty vi ha ingenstans att ta vägen, ej heller tvingas att arbeta, ty vi ha ingenting att arbeta med. Alltså förfaller syndafallet och kan icke ha någon tillämpning på nuvarande förhållanden. Erkännes det?
-- Ja, svarade församlingen och rev sig i huvudet, men kaptenen kastade av sig skjortan och gick ner till stranden för att bada.
-- Alltså, fortfor Lasse, efter intet kunskapens träd finnes, finnes ingen synd, efter ingen synd finnes, behöves ingen försoning och därmed faller hela läran. Gillas det?
-- Demonstreringen gillas, sade Peter, men människans medfödda behov av en religion kan icke utrotas.
-- Erkännes, svarade Lasse, men om det vore ett medfött behov att gå i kyrkan och spela orgor, så skulle detta behov finnas hos alla folk. Nu fanns det icke hos de vilda folken, alltså vore behovet att sova i kyrkor, spela orgor, sätta upp psalmnummer och ta upp kollekt icke ett medfött behov, utan ett förvärvat. Gott! Vad man förvärvat kan man också förlora. Få se, om vi icke förlora behovet att få ovett av en supig präst, att ge bort sista kon, när prästen skall läsa högt över ett lik, och så vidare, få se bara, säger jag.
Doktorn följde kaptens exempel och gick ner till sjöstrand.
-- Det är alldeles för hett att tala teologi, sade han.
-- Men, invände Peter Snagg, nådemedlen, helgdagarne, dessa sköna stunder av salig ro!
-- Nådemedlen kunna icke utdelas, emedan vi icke ha någon ordinerad präst.
-- Men, svarade Peter, man kan låta ordinera en.
-- Nej, sa Lasse, då måste man ju ha en biskop, och det ha vi ingen. För övrigt ha vi intet vin, ty jag har icke sett någon vinranka.
-- Vad det sista beträffar, invände Peter, som redan badade i svett, så kunde vinet ersättas av kokosmjölk, ananas- eller fikonsaft.
-- Omöjligt, sade Lasse, ty då måste man förfalska textera. Märk noga: Jesus sade till sina lärjungar: Jag är vinträdet och I ären grenarne, han sade icke: Jag är kokosträdet och I ären nöten, eller jag är ananasen och I ären taggarne, eller jag är fikonet och I ären löven. Börjar man nu att förfalska texten på ett ställe, så måste man förfalska alltihop. Sålunda ha vi icke heller bröd. Då skulle man få ta en pisang och en ananas och ändra formuläret till: Tager och äter denna pisangen -- -- --
-- Nej, sa Peter, nu börjar det bli för varmt. Nu går jag och badar, går du med?
-- All right, sa Lasse, och så lämna vi teologien! Och så gingo de och badade.
För att fördriva tiden uppfann man lekar, bollspel, vandringar, simningar, roddturer, och särskilt visade barnen stor lust att klättra i träden, i vilken bragd de snart vunno stor färdighet. Likaså hade Lasse inrättat fyra stora fester, en vid varje årstids infallande. Och det var med oskrymtad glädje man gick att hälsa varje ny skördetid, ty glädjen att få omväxling i födan var verkligen mycket naturlig. Då samlade man sig och lekte en hel dag. Män, kvinnor och barn dansade omkring ett stort bål av de nyplockade frukterna, och förstlingarne offrades åt den allgode Givaren, såsom redan Abel och Kain offrat åt Herren, och detta bruk funno alla, till och med Peter Snagg, vara både vackert och bibliskt.
Peter Snagg hade gjort ett försök att bilda en frikyrka och ville läsa en predikan för dem, men allting föreföll så kostligt, och när han bad för överheten och krigsmakten, så fanns det icke alls någon tillämpning. Och vid syndabekännelsen kunde ingen enda vara uppriktig, ty han hade inga synder att bekänna.
Endräkt, frid och ro vilade över hela samhället, alla hårda ord upphörde begagnas, och man tilltalade slutligen varandra med smeknamn. När ett barn föddes, blev stor glädje, och det upptogs i samhället under lekar och sånger såsom en gåva av naturen, vars värde icke fick det råa bivärdet av kapital i föräldrarnes hand, och icke heller togs såsom en börda eller ett straff. När en yngling och en flicka ville föda barn tillsammans och bli vänner, förkunnade de det för Lasse, som genast firade den glada tilldragelsen med en fest, utan att de båda unga inskrevos i någon bok eller avtvungos några löften att lyda varandra, så att om den ena ville äta fikon och den andra pisanger, kunde ingen lag tvinga dem att äta detsamma. Som icke heller några rum funnos att städa, inga kärl att diska, så behövde icke hustrun vara sin man underdånig, och skillnad till säng och säte var obligatorisk, emedan det varken fanns säng eller säte, utan bara en lövhög under ett träd.
Allting var sålunda så fritt, otvunget och enkelt som möjligt, och mödrarna behövde icke övervaka sina döttrar, ty de behövde varken frukta att mågar skulle ta döttrarna för pengar eller att döttrarna skulle gå och få barn, ty det ansågs som en stor välsignelse att få barn, och tillståndet, i vilket flickan befann sig, när hon var med barn, kallades därför också "välsignat". Det fanns blott en enda sak, som störde friden på denna Lycksalighetens ö, det var minnet av det förflutna, vilket isynnerhet steg upp under drömmarne. Sålunda hörde man ofta de sovande skrika under sömnen. En gammal smed drömde ofta om ankarsmedjan och kände fångvaktaren väcka sig med en spark i sidan. En tunnbindare, som stulit, emedan han hade för många barn, drömde om nätterna, att barnen skreko efter bröd, och när han vaknade och såg solen lysa på de alltid bärande träden, grät han av glädje och föll på knä och tackade Gud för allt gott; men så kom tanken på framtiden över honom. Då hjälpte inga tröstegrunder. Detta var det eljest så lyckliga samhällets demon: tanken på framtiden. Då de sågo huru gott de nu hade det, kunde de ej utan bävan tänka på, hur de skulle kunna få det igen, om till exempel ett fartyg kom och hämtade dem. Hemlängtan hade däremot ingen enda av dem anledning att lida av, ty bakom dem låg antingen tukthuset eller krigstjänsten, och det längtade ingen efter. Minnet av det förflutna och fruktan för framtiden voro sålunda de spöken, som störde deras sälla ro, och både läkaren och Lasse funderade hit och dit på ett hjälpmedel, men utan framgång. Men vad de ej kunde påfinna, det påfann slumpen.
En dag hade smeden gått ut i skogen för att svalka sig efter en sömnlös natt. I en klippreva hittade han en buske, som bar blåa bär och vilken han ej sett förut. Han tog några i näven och åt. De smakade icke vidare gott, men han fästade ingen vikt vid det. Och så gick han hem, det vill säga till den buske, där han hade sin lövhög för natten. Där råkade han hustrun. Smeden var vid ett strålande lynne och pratade tok.
-- Jag tror du tagit en tår på tand, sa hustrun, som ännu hade minnen av det förflutna.
-- Vad är det för slag? sa smeden förvånad.
-- Brännvin! sa hustrun och klatschade med tungan.
-- Brännvin? Det har jag aldrig hört talas om, vad är det för slag? sa smeden förvånad.
-- Minns du inte vad det var, så minns du säkert, att du satt i finkan i Karlskrona!
-- Karlskrona! jag förstår dig rakt inte, min gumma!
-- Då har du förlorat minnet, sa gumman.
Och det var just vad smeden hade gjort, och därmed var upptäckten klar. Läkaren samlade genast in bären och gav hela sällskapet att äta mot sömnlöshet, som han föregav, och alla åto, läkaren också, men Lasse lät sina bär falla på backen, ty, tänkte han, man vet inte vad man kan lära av det förflutna, och framtiden känner ingen.
Han hade icke väl blundat många minuter, förrän han vaknade vid ett prassel uppe i bananen, under vars grenar han lagt sig. Han spejade upp mellan löven och fick längst upp i toppen se en apa, som han tyckte, vilken satt på en gren och med långa naglar pillade kärnor ur bananens skidor, vilka han sedan inforde i munnen, som var överväxt av ett långt skägg. Lasse blev orolig, ty detta var en oväntad konkurrent, vilken nog skulle, om han, som troligt var, hade sällskap, göra dem stor avbräck. Han beslöt att locka apan till sig och antingen fånga honom eller döda honom med en sten. Han gick bort och sökte sig en melon av största, gulrödaste sorten och med denna i ena och en sten i den andra handen nalkades han trädet där apan satt.
Först började han smacka med tungan: apan lystrade och kastade en banan i huvudet på Lasse.
-- Coco, fortfor Lasse och visade melonen.
Men apan svarade icke utan rände ända upp i trädets topp, vilken böjde sig under tyngden som en sprättbåge.
-- Coco, min gosse, lockade Lasse, kom hit, skall du få något gott.
Men Coco kom inte, utan slog bakut och bar sig oanständigt åt, så att Lasse icke hann undan, utan skummande av raseri bröt ut: Tusan djävlar! Tusan djävlar!
Vid dessa ord satte sig Coco på en gren och tycktes gripen av djup rörelse. Han skrapade näsan mot en bark, och tårarne pärlade ner för hans skägg. Lasse hörde honom sucka, men höll sig ännu på vederbörligt avstånd.
-- Hör du, din hundra djävul, vill du inte komma ner och smaka på min melon, din hundra djävul!
Apans rörelse syntes tilltaga, och Lasses blev icke mindre djup, då han hörde en mänsklig röst uppe ifrån bananen.
-- Hemlandstoner, fosterjord och vänner, mina ögon gråta över din säd, aldrig har Norröna tunga klungit så ljuvligt i mina öron, och mitt hjärta är fyllt såsom ett kärl, såsom en kalebass, när eftersommarsolen fyller den med mjölk och kärna!
-- Jag tror, ta mig fan, det är pastor Axonius, utbrast Lasse. Och med ett: jag är densamme, störtade prästen ner ur bananen, och i en enda lång omfamning lågo de båda landsmännen vid varandras håriga bröst, badande i prästens tårar.
-- Hur i Herrans namn har ni kommit hit? blev nu Lasses första fråga. Vi vräkte ju er i sjön, eller hur? Har någon valfisk uppslukat er och sedan spytt er i land?
-- Jag är icke spydd i land, sade prästen, men jag är simmad i land.
-- Berätta, berätta, sade Lasse.
Prästen torkade sina tårar med ett pisanglöv och satte sig på en sten. Därpå började han berättelsen.
-- Som i en dröm minns jag nu, sedan du, jag säger du efter som vi träffas så här, sedan du erinrar mig därom, att jag blev kastad i sjön, orsaken minns jag ej.
-- Å, den var nog tillräcklig, ratio sufficiens, som Aristoteles säger.
-- Vem är Aristoteles! frågade prästen.
-- Aha, tänkte Lasse, han har också ätit av bären! -- Dra på bara och låt Aristoteles vara, sade Lasse.
Prästen fortfor: Sedan jag summit omkring en obestämd tid, minns jag att jag kände botten under mina fötter, varpå jag vandrade i land på en ö, som liknade denna. Sedan jag ätit bär och druckit vatten, lade jag mig att sova. När jag vaknade, kände jag ett egendomligt lugn och en frid, som jag ej erfarit förut. Naturen var mig som en öppen bok, och sammanhanget mellan skapelsen och skaparen föreföll mig så enkelt. Jag kände, att det låg något mörkt förflutet bakom mig, men jag visste ej vad det var. Mitt huvud var lätt, och inga grubblerier tyngde mig. Glad i hågen, som jag aldrig förr varit, vandrade jag inåt ön. Jag hade icke kommit långt på min väg, förrän jag såg en man, som låg på knä framför en avgudabild, vilken han tillbad. Haha! tänkte jag, jag har kommit i hednaland, ty mina tankar voro ännu likasom uppblandade med gamla dunkla föreställningar. Utom mig av raseri över att se en sådan själens låghet, som kunde krypa för en bild av mänskohänder tillverkad, tog jag en sten och slog ner avgudabilden. Då skulle du ha hört på! Mannen skrek och rev sitt hår och kallade mig hedning. Sedan han lugnat sig, frågade jag vilken religion han bekände. Han svarade, att han bekände den milda Nicæanska läran. Som jag icke kände den, fick han förklara sig. Det var den dummaste lära jag hört talas om. Den hade också bara med fyra rösters övervikt blivit antagen på det stora mötet i Nicæa. Jag bad att få en förklaring på vilken gud de dyrkade, och om det fanns mer än en gud! Nej! svarade han, de dyrkade den ende sanne guden! Gott, svarade jag, då dyrka vi samma en. Men vad hade han då med avgudabilden att göra, som var upphängd på en galge? Jo, det var guds son! Det var en dålig gud, vars son lät hänga sig, menade jag. Då svarade han, att det där förstod jag inte. Jag medgav det villigt, men han uttryckte den förhoppningen, att när den helige ande skulle få makt med mitt hjärta, skulle det nog bli mig bättre. Den helige ande, ni ha sålunda tre gudar? Han svarade, att djävulen ännu styrde mig, men när jag kom ur hans klor, så skulle det bli bättre. Haha! Ni ha fyra gudar! Och är det djävulen, världsförsten, som regerar mig, då skall jag be att få hålla mig till honom. Hade han (som regerade mig) skapat den sköna världen med alla dess härligheter, och vore han världsförsten, då skulle jag bekänna honom. Och jag föll ner på min ansikte och tillbad världsförsten. Men då upphov mannen ett anskri och kallade samman en hel skara av sina anhängare. De bundo mig till händer och fötter. Därpå ledde de mig till ett litet besynnerligt hus med en galge på taket. -- Vem bor här? frågade jag. -- Här bor gud, ty det är guds hus, svarade en av de svarte, ty de voro alla svartklädda. -- O, min gud, världens förste, utropade jag, slå deras fräckhet med din åska! Du, som bor över himlarne och har solen, månen och stjärnorna till din fotapall, du skulle bo i detta ruckel! -- Nu kom den äldste av de svarte och ville tala vänligt med mig. Han sade, att nicæanska läran var mildhetens lära, och därför ville han vinna mig med mildhet. Han frågade mig, om jag ville älska en jude, som lidit och dött för denna lära. Därpå svarade jag nej, emedan jag för det första icke kände någon jude, och för det andra icke ville älska någon annan än gud. Då blev han ond och sade, att jag skulle fara till helvetet. Som jag trodde, att helvetet enligt hans milda lära skulle vara ett gott ställe, svarade jag: med nöje! -- Huru, utbrast han, du vill fara till helvetet? -- Ja visst, sa jag. -- Då förde de mig in i guds hus! Vid dörren stod en man med en sparbössa och ville ha pengar. Jag frågade, om han visade sin gud för pengar! Då kom en tjänare och slog mig i huvudet med en käpp. Jag bad honom vara mild mot mig, ty jag skulle just nu taga kännedom om mildhetens lära. Därpå förde de fram mig till en stor tavla. Den föreställde helvetet. Överst syntes en gammal vresig man med ett långt skägg, över honom en duva, vid hans fötter ett lamm, däromkring en hel hop andra avgudar med vingar, och under dem helvetet. Det såg alls icke lockande ut. En hop svarta avgudar med tänger knepo män, kvinnor och barn på de ömtåligaste ställen och vräkte dem därefter i en eldbrasa. -- Det var styggt, sa jag, och jag greps av ett blint nit att omvända alla dessa olyckliga från deras avguderi. -- Är detta den milda nicæanska läran, frågade jag, och är helvetet på detta sätt, då vill jag icke vara nicæanare! -- Och så föll jag på knä och bad för dem! O, gud, världens skapare och uppehållare, se ner i dessa olyckliges hjärtan och rör deras hårda förvikade sinnen... Men längre hann jag icke, förr än jag blev kullkastad och utburen.
Följande dag skulle jag brännas levande, emedan jag icke ville tro på nicæanska läran. Jag frågade hövligt den äldste, om icke deras milda lära hade något mildare straff för en brott som mitt. Man svarade nej. Bålet var rest och iklädd en dräkt med skamliga bilder av världsförsten, vilken hade horn i huvudet och räckte ut tungan, tänk, sådana hädare! fördes jag upp på vedtraven. Under avsjungande av sånger och hållande avgudabilder framför mig, beredde de mig att dö. Jag hade aldrig trott, att sådana vilda människor kunde finnas på havets öar. Nå, stunden var inne, och jag trodde att det var slut.
Då mulnade himmelen och ut ur molnen slog en blixt, flere blixtar, ner i guds hus, ner bland avgudabilderna. -- Sen I, sen I, ropade jag, gud slår ner sitt eget hus! Tron I ännu att han bor därinne! -- De svarte skingrades, jag slet mig lös. Sedan jag vid stranden tagit en båt, flydde jag till havs, ty hellre omkomma av guds hand än av dessa hedningars. Och nu är jag här, och nu vill jag uppmana er att med mig draga ut och omvända dessa hedningar till den enda sanna läran.
Lasse hade med uppmärksamhet avhört prästens sällsamma berättelse, men mot slutet hade han med än större uppmärksamhet haft sina ögoa fästa på vulkanen, som i fjärran sände ut ett svagt rökmoln.
-- Låtom oss gå hem först och tala vid våra vänner, sade han, innan vi draga ut på omvändelsetåg.
De gingo ner i båten och rodde hemåt under lärorika samtal om olika slag av hedningar och om mänskliga villfarelsernas uppkomst. När de kommo hem, var himlen redan förmörkad av rök, och svaga dån hördes i fjärran. Oro rådde bland alla, och man visste icke vad man hade att motse. Prästens återkomst väckte ingen vidare uppmärksamhet, ty man hade annat att tänka på. Hela natten vakade man och arbetade med båtarne, vilka man varit nog försiktig att gömma och hålla i beredskap.
Himlen var röd som eld och de som klättrade i träden, för att samla proviant, kunde se vad de gjorde vid vulkanens sken. Hela följande dagen fortfor man att fylla båtarne med vatten, frukter och löv, ty nu hade man både hunger och köld att befara. Dånet tilltog och marken gungade. På tredje dagen hördes åskknallar, och ut ur vulkanen bröt som ett vattenfall av smältande glödröd lava.
Nu störtade alla i båtarne, och med sorg, gråt och suckar lade man ut från De lycksaliges Ö, där den alltgivande naturen hade fött dem och klätt dem under tre år, där de levat i ro och sällhet, utan kiv och nit, och som de nu måste lämna för att gå okända öden till mötes.
När de kommit ut på havet, började ön sjunka. Träden stego ner under vattnet, och topparne vajade för vågen. De lägre kullarne sänkte sig så småningom, slutligen började även vulkanens kägla att brännas av vågsvallet. Varje sjö, som slog ner i kratern, sprutades upp som ett ångmoln, rödfärgat av den glödande lavan, blåfärgat av det brinnande svavlet och grönt av koppar och andra metaller, som smältes nere i den väldiga ugnen.
Och så försvann De lycksaliges Ö för de olyckliges åsyn, som nu lämnade sig vind för våg att gå döden eller kanske något ännu värre till mötes.
Lasse utlyste genast ett stort möte och kastade fram följande plan.
Första dagen fick var och en gå på stranden och nära sig med musslor samt uppsöka grottor och ihåliga trän för natten. Men de, som funnit en grotta eller håla, skulle omedelbart därpå skaffa musslor och vatten åt några av dem, som förfärdigade pilbågar att skjuta djuren med, ty hela deras tid vore strängt upptagen. Såsom förberedande arbete till bågtillverkningen påbjöds letandet av vassa stenar, vilka borde tjäna som knivar.
När natten föll på, hade man ej kommit längre än till samlandet av vassa stenar, och man kröp in att sova i hålor, grottor och under de upp- och nervända båtarne. Följande morgon började arbetet med pilbågar, sedan likväl en och annan gjort försök att med kastade stenar döda ett och annat djur, vilkas hudar genast avdrogos och begagnades som kläder åt de minderåriga barnen. När så ett antal bågar på tredje dagen voro färdiga, drogo männen på jakt, och även de kvinnor, vilka ej voro havande eller hade barn att bevaka. Detta var i nödens sista stund, ty alla de musslor, sista stormen uppkastat, voro förtärda. Jaktbytet var icke stort. Prästen och smeden, som råkat sikta på samma hare, kommo i delo om vem som dödat den och skulle ha slagits, om icke Lasse trätt emellan och avgjort saken, så att de fingo dela bytet.
-- Nu börjas slagsmålet, sade Lasse för sig själv, och uppträdet gjorde ett dystert intryck på de närvarande.
Man måste äta djuren råa, vilket var vidrigt. Men vid måltiden, som nu anställdes, kommo alla havande kvinnor och de kvinnor, som fått för barnens skull stanna hemma, och begärde att också få äta. Ingen ville dela med sig. Då måste Lasse ånyo träda emellan och ålade varje man, som var far till de födda eller ofödda barnen, att av sitt byte dela med sig åt kvinnorna. Men det var rent omöjligt att få reda på fäderna, ty under de tre åren på De lycksaliges Ö hade män och kvinnor blandat sig med varandra utan att hålla reda på faderskapet. Tvist uppstod. Lasse måste åter gå emellan. Och sedan han delat man och kvinnor i två hopar, bad han varje kvinna välja en man. Sedan måste varje kvinna lova högtidligt att icke pläga umgänge med någon annan man, så länge mannen skaffade henne och hennes barn mat och kläder. Detta funno de alla vara mycket billigt. Men Peter Snagg, som alltid skulle opponera, framkastade den frågan, vad mannen skulle göra, om kvinnan var otrogen, varpå Lasse svarade, att han skulle upphöra ha skyldighet att försörja henne, det vill säga ha rätt skilja sig från henne eller köra bort henne, ty naturen hade icke ämnat att den ene skulle betala den andres nöjen med sitt arbete.
-- Och så ha vi äktenskapet färdigt igen, tänkte Lasse för sig själv.
Alla halvvuxna barn fingo av de uppätna djurens ben göra sig metkrokar, och med snodda gräs som revar kunde de börja fiska något smått.
Så levde det unga samhället ett ganska mödosamt liv en tid bortåt. Vintern var grym i grottorna, ty man hade ännu icke någon eld.
När våren kom, märkte man med förskräckelse, att jakten började minska. Färderna blevo allt längre och längre in i skogarne, men man fick i dess ställe sova borta och att släpa hem bytet var ett tungt göra. Tvisten om bytet började bli allmännare och friden var störd. Då i rättan tid, när samhället hotade att störta samman, kom en dag pastor Axonius hem till byn med den så länge efterlängtade eldstenen. Det var ett stycke svavelkis. Men han var avundsam om upptäckten. Och Lasse, som ensam hade minnet i behåll, ingick kompanjonskap med Axonius om skatten. De hade länge sett, huru folket varit missnöjda, de hade märkt, huru en viss ovilja mot den mödosamma jakten uppstått och alla längtade tillbaka efter de sälla dagar, då ingen behövde arbeta. Jäsningen var allmän och hågen att undandraga sig arbetet gick som en synd genom hela samhället. Lasse och Axonius, som hade fullt upp att göra med att påfinna förbättringar i bågars förfärdigande, kläders tillverkning och tvisters slitande, hade icke mycken tid med jakten, varför de måste tigga sin mat av de andra, vilka endast med ovilja lämnade ifrån sig av sitt. Tiden var inne, då de skulle slippa tigga, då de mot en stor tjänst, som de gjorde samhället, kunde fordra som återtjänst att bli födda och klädda. Vintern nalkades och behovet av eld blev kännbarare än någonsin.
Lasse sammankallade allt folket. Därpå framställde han för dem nödvändigheten att draga åt skilda håll och uppsöka nya jaktmarker. Detta kunde endast ske genom att föra bostäder med sig, ty att finna en grotta varje kväll var osäkert. Om man därför kunde bo i flyttbara tält, vore frågan löst. Men för att kunna bo i tält, måste man ha eld. Den som kunde skaffa eld när som helst, den vore den nya tidens störste man. Pastor Axonius hade av naturgudarne fått högre insikt i naturens hemligheter än alla andra, och Lasse hade genom att begagna pastorns vetande tillsammans med honom upptäckt ett sätt att få eld. Nu frågade han samhället, om de ville föda honom och pastorn mot att de fingo eldstenar.
Församlingen svarade med ett skallande ja!
Därpå lät Lasse göra ett bål. Kastade ett mårdskinn över prästens huvud och ett rävskinn över hans skuldror. Därpå mumlade han, vänd mot solen, som han hälsade som eldens källa, några hebreiska ord, vilka prästen besvarade med några obegripliga sådana. Därpå befallde han folket falla på knä. Så slog prästen eld, och bålet stod i ljusan låga.
-- Nu, sade Lasse med hög röst, har ett nytt tidevarv ingått. Med elden kunna vi vandra landet runt, och jaktens byten skola aldrig tryta. Hell, hokus, pokus, baraschit, baraj, Mahomet!
Och allt folket dansade som rusiga omkring den sköna brasan. Men prästen, som man ville tillbedja, återvände hastigt till grottan, där han gömde sig.
Sedan Lasse tagit löften av alla att de vid vissa tider skulle komma med tribut, utdelade han eldstenar och befallde folket genast göra sig talt, skifta sig i fem hopar och draga sina färde. När de behövde mera eld, skulle de komma igen.
På sju dagar hade de tälten färdiga, och så drogo de sina färde ut i skogarne, men med tillsägelse att, utom när de kommo med eldskatten, varje år en viss dag vid vintersolståndet, då dagarne började ökas, sammanträda så många som de kunde och med en väldig brasa fira solens återkomst och eldens upptäckande. Dessutom förklarade Lasse, att pastor Axonius genom sitt intima umgänge med gudarne vidare ej kunde ha den äran att se dem så ofta som förut, likasom denne härmed genom Lasse gav tillkänna, att han icke vidare kändes vid namnet Axonius utan ville helt enkelt kallas Uffka, en ord av djup betydelse, vars egentliga mening Lasse ännu icke kommit underfund med, ty det var så djupt att det behövdes sex mansåldrar för att utgrunda det. Och så drogo de sina färde.
Men Lasse ocn Axonius eller som han numera kallades Uffka, vilka icke behövde jaga, sutto hemma vid brasor och smorde kråset. Som de hade mera mat än de kunde äta, mutade de snart några karlar och kvinnor, vilka icke heller hade lust att ränna omkring i skogarne, att dessa skulle vårda deras eld, steka deras mat och sy deras kläder.
-- Nu ha vi herrar och tjänare också, sade Lasse för sig själv, få se nu hur det här skall sluta.
-- Jägarlivet har icke varit utan sina ansträngningar och olägenheter. Ibland hade de haft överflöd på kött, så att det legat och ruttnat bort, ibland brist. Svaga försök att genom torkning bevara av överflödet hade visserligen blivit gjorda, men bristfälliga metoder hade gäckat deras förhoppningar. Nu hade emellertid Peter Snagg och Lasse Hulling hittat på en hemlig sten, som kunde bevara kött, fisk och hudar mot förrunnelse. Följderna av denna tidevarvets största uppfinning voro oberäkneliga. Nu kunde man jaga på vissa tider och sedan sitta i ro, och att sitta i ro var dock livets största, renaste och säkraste njutning. Ville nu stammen giva Lasse och Peter tribut, skulle de få deras uppfinning.
Ett dundrande ja blev svaret.
Peter utdelade därpå en vit söndergrusad sten, som kallades salt, och uppmanade folket att varje vecka komma och hämta sitt förråd mot avlämnande av tribut. Och så återvände Lasse hem igen.
Men tributen blev icke så riklig, ty kapten Skägg hade hos sin stam redan infört metoden att röka köttet, vilket gjort honom till tributtagare, och Skäggarne ville icke ha något salt.
Efter saltets införarade började man få bättre om tid och bli stillasittande. Men nu var man så van vid sträng sysselsättning, att man fick tillfälle att uttänka nya uppfinningar. Så hade till exempel läkaren, vilken var tributtagare av en stam, hittat en röd metall, vilken med lätthet lät bulta sig och med stor fördel användes till pilar. Metallen var ingen annan än kopparen, och med dess införande gick jakten ändå lättare, varförutom man gjorde sig knivar och yxor, varmed träd fälldes. Men nu blev ett letande efter koppar överallt. Den kunde icke finnas på. De andra stammarna sände bud till doktor Gadd och bådo få reda på kopparns fyndort. Han nekade att delgiva hemligheten, men sålde knivar och pilspetsar mot salt och eldstenar, på vilka han hade brist, men han höll priset så högt, att de andra stammarne blevo onda, och en vacker dag bröt smeden Knip, vilken var hövding för en stam, in i hans by och tog doktorn och hans stam till fångar. Doktorn och hans folk bådo om sina liv och fingo verkligen behålla dem, mot att de arbetade åt smeden och hans folk, eller blevo deras slavar.
Men uppskrämd av den hotande faran hade Lasse, som även var avundsjuk på smeden och kaptenen, gått ut och letat en ny metall, som var vassare än kopparn och icke böjde sig för hugg, och med sina järnpikar och yxor beväpnade han sin stam, som nu gjorde smedens och kaptenens stam till sina fångar. Men nu fick Lasse mer att tänka på än han någonsin drömt om, ty det var svårt att föda och regera så många människor på en fläck, och jakten hade avtagit. Man måste vara betänkt på nya födoämnen, vilka man kunde ha under ögonen och icke behövde springa efter i skogen. Han lät till den ändan fånga uroxar, får och getter, vilka bundos vid träd ute på ängarne och vilkas mjölk och kött efter behag kunde tagas, och nu hade han ett herdefolk under sitt välde. Men om vintern måste djuren fodras och till den ändan ladugårdar och lador byggas samt hö insamlas.
Men snart ledsnade man vid den enformiga födan, och gamla minnen från den glada tiden på De lycksaliges Ö började förnimmas i magarne. Lasse, som väl använt sin tid, hade upptäckt ett par gräsarter, vars frön krossade och ältade med mjölk voro en läcker spis. Därjämte hade han funnit plantor med tjocka rötter, vilka voro beska, när de växte på mager jord, men söta, när de växte i fet. Som han icke hade plog eller tämjt dragare, lät han fälla skog och bränna. I askan sådde han sina gräs- och rovfrön, och därmed var åkerbruket i gång. Alla stammar följde icke genast exemplet. Men några gjorde det. Men med skogens fällande och brännande försvann vildbrådet. Klagomål över den farliga röken läto höra sig från grannarne, vilka även började få känna smaken på de odlade örterna, men icke ville lämna jakten eller förstöra skogarne. De gjorde därför då och då små infall på Lasses område och kunde icke erkänna hans äganderätt så långt, att de medgåvo honom rätt att genom svedjande förstöra landet och jakten. Lasse måste utdriva dem med vapenmakt, men under det folket var i krig, kunde de icke arbeta. Därför måste de andra föda och kläda dem, medan de voro ute och skyddade åkrarne. Sålunda påbjöd Lasse en allmän skyddsskatt
Nu började man emellertid bygga hus och hade uppgivit all tanke på att stryka omkring. Men behaget att få sitta stilla var dyrköpt, och Lasse hade numera aldrig en glad dag, ty han fick oupphörligt sitta och slita tvister och hitta på lagar och förordningar.
-- Vilket snuskigt, eländigt, förfäat folk utbrast han, då han såg dem, böjda över hackan och spaden, gå ocn påta i jorden, som, när hon givit en skörd, måste gödas med spillning. Så långt har råheten kommit, att de äta träck! Släpa de inte ut sådan ur ladugården på åkern, och släpa de inte sedan in säden, som vuxit upp ur den, i ladorna. Fy raggen, ett sådant folk! Och så bygga de täta stugor av bjälkar, som inte luften kan komma in i; och där sätta de sig ner och stinka och elda, så att när de kommer ut i friska luften, så må de illa. Och så få de aldrig se annat av världen än sina brända åkerlappar och sina kära träckhögar utanför ladugårdsknuten. Tänk, vad de skola bli kvicka och trevliga av en sådan sysselsättning!
Lasse, som ännu någon gång sammanträffade vänskapligt med Peter, brukade disputera med honom och invände alltid, att åkerbruket gjorde människorna fredliga, ty den som hade sin gröda under bar himmel, den aktade sig för att få ovänner, som kunde ta bort hans skörd, medan han sov.
Men Peter invände återigen, att en människa, som ägde något, den kunde aldrig sova lungt och skulle alltid leva i oro för att mista. Och, fortfor han, huru bunden vid jorden skulle han icke känna sig, huru svårt skulle han icke ha att skiljas från detta eländiga livet, då han lämnade sina ägodelar vind för våg. Ett slagregn, en hagelskur, ett nerbrutet stängsel kunde ju när som helst tillintetgöra arbetets frukter. Ett räddhågat släkte skulle av allt detta komma att uppstå, ett slaviskt, förfäat folk skulle han få av dessa jordpåtare, vilka till sist skulle ingro i den föreställningen, att världen bara bestod av deras jordlappar.
Lasse fick snart se följderna. Trälarne, vilka voro dyrfödda och svåra att bevaka, måste frigivas. Dessa drogo strax till skogs och svedjade. Och snart var hela Lasses provins upptagen av åkerbrukare. Tvister om skogslotter och betesmarker uppstodo. Den enas kreatur gingo in och trampade ner den andres åkrar. Då blev ropet på en överenskommelse allmän, och Lasse fann sig nödsakad att åter krypa fram med lagens första balk, eller jordabalken, varigenom var och en erhöll äganderätt till den jord han tagit för sig. Men snart insåg man, att lagen icke åtlyddes. Man måste sålunda uppfinna straff. Som redan överbefolkning hotade att inställa sig, och fängelser skulle ha blivit en orättvis skatt för de oskyldige, och som därjämte alla önskade komma i fängelse för att få mat och husrum, utan att behöva arbeta, fann man det enklast att döda lagbrytarne. Livet var ännu icke någon så orimligt kärt, ty vid jämförelsen mellan det nuvarande och det förflutna sköna livet på De lycksaliges Ö tyckte man i allmänhet att livet var en börda. Dödsstraffet antogs sålunda med jubel och Missgärningsbalken var åter införd.
Men nya förvecklingar hotade. Lasse såg att sakerna började krångla ihop sig, men att reda ut dem var icke möjligt, återstod bara att gå på som man börjat.
Efter ett par års förlopp, under ideliga gräl och lagstiftningar om stängselskyldigheter, om vattendrag, som några stängt med kvarnar, varigenom fisket för andra förstörts, om vägars upptagande på andras mark, då den ena icke kunde komma till sitt utan att köra över andras mark, och mera sådant, hände en dag, att en boende eller bonde, som de nu kallades, vilka slagit sig ner omkring åkrar och betesmarker, helt hastigt avled. Han efterlämnade hustru och sex barn, varav tre söner och tre döttrar. Alla ville de ta gården, men den kunde inte söndersmulad föda alla, och Lasse ville hellre ha en bonde än sex torpare, därför måste Lasse ta upp gamla Ärvdabalken, varigenom äldste sonen dömdes sitta vid gården och underhålla modern. De övriga syskonen fingo gå ut i världen och söka tjänst. Varnade av detta, började de andra bönderna bli mera försiktiga vid framfödandet av barn, och man såg sedan sällan att en bonde födde mer än två barn, ty ingen ville ha sina barn till tjänare. Men nu började av dem, som redan voro födda och för vilka icke jord fanns att tillgå, en klass missnöjda uppstå. De voro mycket farliga, ty som de icke ägde något att förlora, fruktade de ingenting. De drogo till skogarne, ty de kunde icke finna något skäl, varför de skulle gå och slava åt andra, som togo frukten av deras arbete. Lasse stängde sig inne i många dagar med prästen och försökte utfundera ett skäl varför några skulle arbeta och andra äta, men de kunde icke finna något.
Emellertid, när nu jorden icke fick styckas, hände så ibland i goda år, att skörden blev så stor att överskott uppstod, och bonden hade mer av en sort än han kunde äta upp. Då fann han på att byta med andra av deras överflöd, och snart visste man precis på vilka tider och orter man kunde träffa dem, som hade något att byta. På marknadsplatserna träffades man, och dit kommo jägarne med sina skinnvaror, med salt, fisk och vildbråd och bytte dem mot säd, ost, smör och boskap. För att underlätta bytet uppfann man att begagna plåtar av zink, vilka stämplades med siffror och gingo som bytesmedel. Men när på detta sätt rikedomar begynte samlas, blev avunden hos de lottlösa och arvlösa så stor, att de slogo sig på rov och plundring.
Nu var samhället ytterst hotat och Lasse måste ta och värva en här med beständiga krigare av dessa nya missnöjda, varigenom den gamla hären än mer ökades och nya skatter måste påläggas. Bönderna betalade gärna skatten, bara de voro skyddade. Men dessa odågor, som sutto i det nybyggda tornet, åto, drucko, spelade och dansade. Ingenting hade de att göra och fingo därigenom en känsla av att de vore för mer än jordpåtarne. Deras seder voro råa och de hade icke respekt för Lasse. De drogo ut på vägar och stigar och plundrade de bytande, när de kommo från marknaden.
Länge hördes ett dovt missnöje från bönderna, vilka ej hade lust att föda tyranner åt sig. Dödsstraffet skrämde ingen, ty de väntade sig alla att efter döden få komma tillbaka till De lycksaliges Ö, och de gingo till döden som till ett kalas. Lasse var nu nödsakad att hitta på något, som skrämde dem för döden. Och han behövde icke söka länge.
Uffka, eller förre pastor Axonius, som nedsjunkit i ett slags fädvala, väcktes nu upp och sändes ut att predika den politiska eller helvetesreligionen. Denna sköna lära förnämsta punkter utgjordes av följande: alla människor, som icke fått jord, äro uslingar, Gud har skapat dem, men de voro olydiga, och olydnad mot överheten är den största synd, därför skulle också alla, som icke fått jord och icke ville arbeta åt andra, efter döden komma till helvetet, där de skulle stekas levande i evighet. Denna orimlighet gjorde i början intet intryck på folkets oförvillade sinnen, men vanans makt är stor och så småningom lyckades Uffka genom målade tavlor skrämma kvinnorna för döden. Detta var första steget. Men krigarne bara nojsade med prästen och voro oförbatterliga. Slutligen måste Lasse använda en annan metod med dem. Han mutade dem.
Landet indelades i län, över vilka en krigare sattes som chef. Nu hade man tämligen styr på bönderna, ty varje länschef hade ett torn och en garnison. Men dessa chefer utövade ett gränslöst förtryck över bönderna och hittade också på att ta skatt av varje handlande, som drog igenom deras område. Denna skatt kallades tull och uppgavs vara för att skydda handeln (mot "beskyddarnes" röverier nämligen).
Så gick det "framåt" med framåtskridandet.
Lasse hade gift sig och fått barn. Hans utgifter ökades och han måste ta upp nya skatter. Men då klagade bönderna. De hade själva så många barn att föda, sade de, att de ej ville föda andras, och pojkar och flickor gjorde barn alldeles ohejdat. Lasse såg sig tvungen att införa en ny institution, varigenom personer, som ej ägde jord eller egendom, förbjödos att vid stort straff göra barn. Och för att hålla sträng kontroll på dem, som födde barn, ålades var och en som ville gifta sig att anmäla detta hos Uffka, som först skulle ge dem en duvning i helvetesläran, vilken varje manbar yngling och giftasvuxen flicka måste avlägga ed på. Föräldrarne klagade och jämrade, men det hjälpte inte, ty krigsmakten avgjorde numera alla samvetsfrågor i första och sista hand. Därtill kom en annan omständighet.
Kvinnorna, vilka ställt sig under mannens beskydd för sina barns skull, hade därigenom kommit i ett beroende av männen, som närmade sig något tjänarens. Hon gjorde alla smärre sysslor inomhus och systrarne, som voro arvlösa, passade upp på bröderna. Som emellertid varje bondpojke, vilken ville gifta sig, fruktade att komma i dåliga omständigheter på grund av ökade utgifter, höllo flickorna på att bli ogifta. Föräldrarne hittade då på att ge dem en morgongåva och slutligen att ge dem halv arvsrätt. De som hade stort arv blevo sålunda lättare gifta än de som hade litet. Härigenom höllo egendomsägarne ihop emot dem som ingen jord ägde, och sålunda uppstod en jordadel bredvid, men under det råa våldets eller tjuvadeln.
Men tjuvadeln voro oroliga herrar, hos vilka glada minnen från jägartiden ännu levde, och för att ha något att roa sig med slogo de under sig de få jaktmarker, som ännu funnos kvar, och bönderna förbjödos att bära vapen. En annan uppfinning, som dessa tjuvar även gjorde och vilken väckte alla bönders rättmätiga harm, bestod i att tämja vargar, vilka dock aldrig blevo tamare än att de lydde sina herrar, men beto alla andra. De föregåvos vara för jaktens skull, men voro egentligen till för att skydda tjuvgodset, medan tjuvarne sovo rusets sömn. Detta tjuvarnes kompanjonskap med vilda djur retade bönderna ofantligt, men numera hade de icke något hopp om att göra sina röster hörda.
Slutligen började herrarnes jaktlystnad taga riktningen mot varandra, och de gjorde små utfall mot varandras torn. Bönderna blevo alltid de lidande, ty deras åkrar trampades ner av herrarnes hästar, ty herrarne hade även ingått förbund med dessa i krafter dem överträffande djur. Bönderna, som voro vapenlösa, förmådde intet mot beväpnade män och vilda djur. Men de klagade hos Lasse. Denne, som sett sakerna allt mer intrassla sig, fann icke på annan råd än att beväpna bönderna och med deras hjälp och sitt eget krigsfolk tukta herrarne. Och så gjorde han.
Därpå återstod endast att ta steget ut, och han lät utropa sig till hövding över alla hövdingar eller kung. För att ge mera glans åt företaget ställde han till en stor kröning. Klädd i en röd vargskinnspäls med igelkottsskinn och en bävermössa med fjädrar av nötskrikor, lät han ute på en stor äng smörja sig med tjära omkring munnen av Uffka, varpå hela folket måste avlägga en ny ed på helvetesläran och svärja på att Lasse var sänd av Gud, och att dynastien Hulling härstammade från Japhet Noaks son, varför alla de andra tornhövdingarne skulle vara honom undergivna och ge honom skatt. Detta senare var ingen svårighet för dem, ty de lade bara en ny skatt på sina bönder. Och sålunda var Lasse I av ätten Hulling smord till konung med Guds nåde. Men för att ge mera värdighet åt konunganamnet lät han skriva sig: Lasse I Hugo, av Hulling von Japhetson.
Nu inträdde en tid av tämligt stort lugn. Helvetesläran hade nämligen gripit omkring sig och fruktan för döden var så stor att få brott begingos.
Men en ny klass av icke-jordägare hade uppstått. Några av dessa, som numera icke kunde få fritt ströva omkring, ty det var straff på att ströva numera, några av dessa hade slagit sig ner omkring länschefernas torn och gjorde kläder och skodon åt den lata garnisonen. De fingo måttlig betalt, men åtnjöto chefens beskydd, det vill säga: de fingo betala skatt för att de arbetade åt lättingarne. Men människornas sinnen voro redan så förvirrade, att de stackars skräddarne och skomakarne icke genomskådade detta bedrägeri, och genom helveteslärans införande hade fruktan för döden blivit så stor, att man hellre levde till vad pris som helst, under vad tryck som helst och under vilka förödmjukelser som helst, än man ville våga på att dö. Men skomakarne och skräddarne skulle också äta och dricka, och omkring tornet växte ingenting.
Bönderna måste sålunda föra in mat till dem mot utbyte av kläder, skodon och pengar. Men herrarne byggde en mur, som hägnade ett område omkring tornet, och i muren satte de en port, vid porten en skrivare, ty man hade redan länge haft skrivare, vilka togo betalt av bonden för att han fick föra in och sälja. Bönderna kunde icke forstå, varför de skulle betala för att de hade besvär att föra in mat till stan, och ingen annan förstod det heller, men "det var så skrivet".
Slutligen gingo en dag några klipska handelsmän upp till Lasse och satte i honom att åkerbruket skulle förfalla, om bönderna reste in till städerna och schackrade; därför åtogo de sig att köpa upp av bönderna mot det att de betalade en viss skatt till "bävermössan", så kallades nu Lasse. Han gick in på förslaget, men då vägrade bönderna sälja. Hungersnöd uppstod i staden och bönderna ålades vid livsstraff att sälja åt köpmännen. Då satte bönderna i ondska så högt pris på sina varor, att Lasse genast lät skriva taxor, som satte pris på böndernas boskap och spannmål, och nu var stadens och tjuvarnes framtid garanterad och frid och lycka härskade under fem långa månader, varav Lasse av sina krigare fick namnet Lasse Fähuslås, emedan han själv liksom hade nyckeln till bondens fähus, som han öppnade och stängde efter behag.
Men det gick icke lika lätt att tämja det unga släktet, som icke ville lyda varken far eller mor, ännu mindre främmande personer. Förgäves sökte Uffka skrämma dem med helvetet. Deras tankar voro ännu friska, så att de genomskådade det orimliga i hela lögnhistorien och skranade åt Uffka. De blevo vilda och obändiga, tålde icke sitta i de osunda, illaluktande stugorna, utan rände omkring i skog och mark och sökte äventyr. Föräldrarne piskade dem, men gossarne satte eld på stugor och höstackar och rymde till skogs. Samhället var denna gång allvarsamt hotat och någon föreslog på allvar, att man skulle snöpa varannan pojke, för att för framtiden skaffa sig arbetare. Men Lasse avstyrkte denna onaturliga åtgätd. Han hade en annan metod, som han sparat i det längsta, emedan han själv ogillade den både för dess naturvidrighet och omänsklighet, då han ju som ung genomgått samma kur, vars minnen ännu spökade för honom såsom det ohyggligaste han upplevat. Varje by skulle hålla ett straffrum, där barnen skulle under sex år hållas instängda och varje dag under halv svält och med pisk av käpp vänja sig vid slaveri, och genom att år ut år in höra helvetesläran och en ny moral, som Lasse och Uffka uppfunnit, småningom få innötta i sig den vördnad och lydnad de icke av naturen voro skyldiga sina herrar. Metoden var i hög grad samvetslös, men hade samma verkan som en kastrering.
Någon tid åtgick visserligen till läroböckers utskrivning, men man hade för mycket att vinna för an icke offra tid och omtanke åt den nya inrättningen.
När verket var färdigt, visade det sig också, att ändamålet var vunnet. Barnen inlåstes tidigt om morgonen, och det första de lärde sig var att tiga. Detta var det viktigaste av allt, ty nu behövde icke överklassen, som den kallade sig, emedan "Gud" satt dem över underklassen, frukta någon kritik av underklassen. Det andra var att lyda: det vill säga att göra andras vilja och icke ha någon egen. lnspärrningen av många barn i ett rum hade en lysande framgång, ty den osunda luften förstörde hälsan, och med hälsans försvinnande försvann kraft och vilja. Men vanan att tiga, det vill säga förtiga sanningen, framkallade en olägenhet som man ej beräknat. Barnen uppfunno nämligen, att man genom att svara ja, där man skulle svara nej, förskaffade sig fördelar, såsom belöningar, eller frihet från straff, och därföre började lögnen blomstra. Lydnaden framkallade å sin sida falskhet. Barnen ansågo det vara orätt att hålla en kamrat, medan läraren piskade honom, men de handlade emot vad de ansågo vara rätt och vände sig småningom att handla emot sin övenygelse. De, som ljögo bäst och voro mest falska, kallades snälla barn och fingo pepparkakor och honungskakor, de som talade sanning och voro ärliga fingo pisk och blevo utan mat. Därmed var grunden lagd till uppfostran. Lasse häpnade ibland över resultaten, men vad skulle han göra, då han en gång givit sig ut på den hala isen!
Emellertid hade barnpiskarne svårt att utfylla den långa lärotiden med bara käppen och man måste hitta på nya läroämnen. I skolan lärdes numera, utom lögn och falskhet, en hel hop osanningar, som under det gemensamma namnet "moral" piskades i de bleka och sjukliga barnen. Den första moralen hette: Gud har skapat bönder och hantverkare att de skola arbeta åt dem som icke vilja arbeta. Andra moralen: Du skall vara nöjd med din lott! (Att uppfylla detta bud var icke svårt för dem som hade den avundsvärda lotten att slippa arbeta, men för dem, som hade den hårda lotten att arbeta, var den omöjlig.) Tredje moralen: Du får icke para dig, om du ej äger tolv tunnland jord eller Uffkas tillstånd. (En stor pojke, som invände, att den moralen borde haft följande lydelse: Du måste ha varit med och huggit för dig tolv tunnland jord för att kunna få para dig! blev satt i en mörk kallare.) Fjärde moralen: Du får icke taga av andras egendom. (En flicka, som menade att hon mindes när hennes far tog sin egendom av allmänningen och att hennes far därför borde straffas, blev genom sex par ris övertygad om att hon hade orätt.) Femte moralen: Du får icke döda någon! (En minderårig, som frågade om med det också menades Lasse och bödeln, vilka dödade alla, som icke ville döda jägarfolket ute på skogarne, blev satt i stocken.) Sjätte moralen: Du får icke en gång tänka, att det som nu är, kan vara dåligt. (Detta var den finaste av alla moraler, ty den dödar all tanke och därmed oppositionen i dess frö!)
Men det hjälpte ändå ej. Ungdomen hycklade och ljög, men ibland bröt sanningen fram och då hotades samhället igen. Man blev så led vid att leva, an man lät arbete och allt gå vind för våg: man svalt själv, men då började också överklassen svälta och fara illa och det gick inte an. Fruktan för helvetet upphörde, ty man ansåg, att man redan hade ett helvete på jorden, och värre kunde man lnte få. Lasse och Uffka funno sig snart i den nödvändigheten att vidtaga några tidsenliga förändringar i helvetesläran, och nu började prästerna mera tala om himmlelens kommande glädje för alla som lidit och haft svårt i livet. Att några oppositionsmakare därvid framkastade förmodanden, att Lasse och överklassen, som haft det bra, skulle följdriktigt konama till helvetet, inverkade icke på saken, ty oppositionsmannen brändes på bål och deras frågor lämnades obesvarade. Men utsikten att komma till himlen slappade tukten, och man måste hitta på nya medel. Och nu narrade Lasse fram några odågor, som icke ville arbeta, att de skulle göra visor till underklassens upplysning. Och nu kommo en skara poeter. De klädde sig illa, ehuru de icke behövde det, ty de fingo lön på stat, men de skulle genom sitt yttre inbilla underklassen, att de voro utgångna ur de "djupa leden". De gingo omkring och sjöngo om att livet var så härligt, att man borde tro alla människor om gott, att alla Lassar, Uffkor, lanschefer, föräldrar, målsmän och uppfostrare voro så snälla och ville underklassens väl, att allt missnöje med att några arbetade och några åto upp endast var avund och dålighet, att när var och en sin syssla sköter, så går allt väl, evad oss möter; att jordarbete och hantverk icke var arbete, utan att det sanna arbetet, det tyngsta arbetet, det hade Gud lagt på styrelsen, krigsmakten och Uffkorna, att man måste ta världen som den är (även sådan den blivit genom Lassars och Uffkors skälmstycken). Det där tog skruv. Man lärde sig först visorna utantill och så sutto de i öronen och så gingo de in i tankarne.
Men snart visade det sig, att underklassen också började begagna visor för att dundra mot överklassen. Lasse såg med fasa det hotande molnet, men han hade icke för ro skull lärt av det förflutna. Han lät först försöka med att ge vissångarne lön på stat. Det hjälpte till en tid, men man blev överlupen med vissångare, som ville ha lön, och skatterna ökades. Då, när ingenting annat hjälpte, såg han sig bragt till den hårda nödvändigheten att inrätta ett kotteri. Sjutton av de värsta vissångarne utvaldes och förklarades vara ofelbara. Alla andra som ville göra visor förklarades odugliga. Därmed var saken hjälpt. Folket, som betalade de sjutton för att de fingo ovett av dem, vande sig snart i skolorna att betrakta de sjutton som ofelbara och alla andra betraktades som odugliga. Och därmed nedtystades alla missnöjda vissångare, ty ingen ville naturligtvis gå där utan att få åtminstone beröm av de sjutton, och det gjorde, att sedermera alla visor kommo att sjungas på samma ton.
När nu skolorna ökades och svårigheten att få moralböcker åt alla blev stor, måste Lasse sent omsider, ty han fruktade i det längsta släppa lös en sådan farlig uppfinning, uppsätta ett tryckeri. Men för att icke den farliga inrättningen skulle vändas mot honom och hans verk lät han säna den under kunglig uppsikt.
Det första alstret av det kungliga boktryckeriet var en Tryckfrihetsförordning. I det hemliga sällskapet De Missnöjda hade man en afton sammankomst på en höskulle, just då den nya Tryckfrihetsförordningen utkommit. Paul jägare hade fått ett exemplar och skulle uppläsa detsamma till underkastande av granskning. Man satte sig i ordning för att lyssna.
Paul började läsa Tryckfrihetsförordning. § 1. Varje medborgare har full frihet att yttra sig i tryck!
-- Hurra! svarade De Missnöjda. Leve friheten!
§ 2, läste Paul, den rena evangeliska helvetesläran får icke, såsom varande av Gudi, underkastas obehövlig kritik.
-- Å! sade De Missnöjda. Det var just den som skulle först av allt kritiseras.
§ 3, läste Paul, varje skriftställare vare skyldig yttra sig berömmande om Lassar, Uffkor, länschefer, krigare, skrivare och barnpiskare, och deras vänner och bekanta.
§ 4. Sällskapet för inbördes beröm eller de 17 ofelbare äga att undertrycka varje skriftförsök riktat mot moralen.
Här avbröt Rudolf kolare: låtom oss erinra vad som menas med moralen!
Paul jägare erinrade: Moralen, det är 1:o att alla bönder och hantverkare äro födda att arbeta åt Lasse, Uffka o.s.v., 2:o att ingen får para sig under tolv tunnland jord eller Uffkas tillstånd.
-- Nog, nog, ropade De Missnöjda, vi minnas det alltför väl. Fortsätt!
§ 5. Ingen, utan Sällskapet för inbördes berom, får yttra sig om en avliden Lasse.
§ 6. Varje medborgare har full frihet att yttra sig i tryck! De Missnöjda skildes med fast beslut att begagna sig av den nya tryckfriheten vid första bästa tillfälle.
Barnpiskarne voro de första, som fingo tryckfrihetens alster, och Moralboken trycktes i tusentals exemplar, uppspikades i stugorna och utdelades bland underklassen, ty överklassen, som uppfunnit Moralboken, de kunde den utantill förut.
Men Lasse blev trött och gammal, och han kände sitt slut nalkas. Sedan han sammankallat tvåtusen krigare, lät han dem välja tronföljare. Och se, valet föll på hans son, vilken genast hyllades under namn av Lasse II Axel. Lasse grät av rörelse över ett sådant storartat bevis på folkets kärlek mot hans hus, och han begagnade ett osökt tillfälle att föreslå det bävermössan och stolen skulle bli ärftliga inom hans släkt. Som missnöje härmed förspordes bland länscheferna, uppträdde Uffka och vädjade till folket, som stod långt bort i skogen bakom krigarne. Folket, som hatade krigarne och icke hört annat än att dessa svarat nej, ropade naturligtvis ja, och nu måste krigarne giva sig. Lasse tackade för detta nya bevis på folkets kärlek, och han ansåg detta rop från "de djupa lederna" såsom om Gud själv talat, ty Folkets röst är Guds röst, och Lasse II skyndade att antaga det lika vackra som osanna valspråket: Folkets kärlek näst min lön!
Lasse, som skakats av så många skiftande rörelser, lade sig mätt av år och ära på dödsbädden. Sedan han förlåtit alla sina fiender deras brott och sedan han av Uffka mottagit försäkran om himmelen, insomnade han. Alla de 17 ofelbare skrevo berömvisor om hans dådrika levnad, och Uffka höll ett liktal med text: salige äro de döda, de som i Herranom dö. Lasse II torkade sina tårar och besteg tronen.
Som emellertid Lasse II Axel insåg, att missnöjet med samhället icke kunde undertryckas i rappet, lät han författa en rikshistoria, i vilken med stöd av Lasses, fadrens, efterlämnade exemplar av Rudbecks Atlantica, till fullständig evidens bevisades, att nuvarande rike verkligen var det fullkomligaste av alla riken och att detta var i själva verket Atlantica eller De lycksaliges Ö. Den ö, som deras förfäder hade bebott och där de inbillat sig att de voro sälla, hade aldrig funnits. Den var bara en De Missnöjdas uppfinning för att göra folk missnöjda. Och nu infördes av en barnpiskare en ny lärobok, som kallades Det Närvarandes Berömmelse eller Det fullkomligaste av Samhällen.
Emellertid hade en massa skrivarbarn och krigarbarn vuxit upp. För att likasom vid kungavalen undvika split och söndring infördes den vanan, att sysslorna blevo ärftliga, men emedan skrivare och krigare parade sig obehindrat utan tolv tunnland jord, ty de stodo naturligtvis över lagen, som de stiftat, så var landet snart kringsvärmat av överklassbarn, som ej hade syssla. De föddes av staten på stipendier eller belöningar, belöningar för att de icke behövde stjäla eller mörda och åt så många som möjligt inrättade man sysslor. Men som de sysslolösa hade svårt att göra ingenting, uppfunno de varjehanda knåp, mer eller mindre idiotiskt. En tog sig för att samla knappar, en annan samlade kottar av gran, tall och en; en tredje skaffade sig ett stipendium för att resa ut i världen. Den sista hade hemkommit efter att ha upptäckt ett utdött språk, som han funnit på trätavlor. Som nyckeln till språket medföljde, var det lätt att dechiffrera, och upptäckaren, som kallade språket Schoscho-språket, var mycket stolt över att kunna ett språk, som ingen annan kunde. Den som samlat knappar hade fått ihop en förfärlig samling. Som han icke visste var han slutligen skulle bevara dem, erhöll han ur statskassan medel att bygga ett hus för samlingens inrymmande. Här satte han sig att ordna knapparne. Det fanns många sätt att indela dem: man kunde dela dem i kalsongknappar, byxknappar, rockknappar o.s.v., men vår man hittade på ett mera artificiellt och därför mera svårt system. Men för detta behövde han hjälp. Han skrev först en avhandling om Nödvändigheten av Knapparnes Studium ur Vetenskaplig synpunkt. Därpå gick han in till Skattkammaren med en inlaga anhållande om en Professorsplats i Knappologien, samt två amanuensplatser. Ansökan beviljades, mera för att skaffa sysslolösa något knåp än för själva saken, vars värde man ännu icke kunde bedöma. Som mannen, han hette Hylling (man trodde han var född av en Hulling utan Uffkas tillstånd), händelsevis hade två oäkta söner, vilkas upp-piskningshjälp han ej hade råd att betala, behövdes amanuensplatserna ej anslås lediga. Hylling skulle snart förvåna världen med det första fullständiga vetenskapliga system. På två år hade han utarbetat det och det var ett underbart jätteverk, ty under dess klasser kunde alla världens knappar inordnas. Systemet hade följande utseende:
KNAPPAR
Zink Koppar Tenn Järn Ben Trä
Med hål: -- -- -- -- --
1:a klass: Med 1 hål o.s.v.
2:a klass: Med 2 hål
3:e klass: Med 3 hål
4:e klass: Med 4 hål
Utan hål:
1:a klass: Utan 1 hål o.s.v.
2:a klass: Utan 2 hål
3:e klass: Utan 3 hål
4:e klass: Utan 4 hål
Med öglor:
a) runda öglor o.s.v.
æ) räfflade
ß) oräfflade
b) ovala ögglor
æ) räfflade
1) korträfflade
2) långräfflade
ß) oräfflade
1) vakant
2) vakant
Det väckte ett oerhört uppseende.
Men den, som samlat kottar, ville icke vara sämre, och han överraskade snart världen med ett stort artificiellt system, i vilket alla kottar indelades i 67 klasser, 23 familjer och 1500 ordningar. Nu hade man länge varit betänkt på att utsträcka undervisningskurserna och som man ansett orättvist att underklassens barn fingo lära sig lika mycket som överklassens, beslöt man inrätta ett universitet. Man hade redan tre vetenskaper: Schoscho-språket, Knappologien och Kottologien, vilka vetenskaper hädanefter blevo obligatoriska. Men som de bemedlade bondbarnen och hantverkarbarnen också sände sina barn till universitetet, inrättades kolloquier eller enskilda samtal, i vilka endast överklassens barn fingo tillträde, och utan vilka man ej kunde ta examen. Krånglade sig däremot någon gång en underklassens barn igenom examen, så fick han därföre icke en syssla, ty sysslorna voro ärftliga.
Lasse II Axel dog, det kunde man icke hindra, men erhöll efter döden namnet Lasse den Vise.
Med målarkonstens uppfinning förhöll sig annorlunda. Man hade länge observerat i en viss instängd trakt av ön att en mängd sysslolösa kolargossar togo kol och ritade på stockarne. Först ritade de oanständigheter, men sedan ritade de av allt vad de sågo. Man trodde först det var en slags mani eller idioti som brutit ut, ty det var verkligen kuriöst att se en hop ynglingar ränna omkring som skator och rita av allt vad de sågo. De ritade av bord, stolsben, hus, träd, stenar, morötter, skottkärror, hundar, kattor, allt möjligt som de fingo fatt i. Förgäves sökte föräldrarne få dem att överge de där grillerna och göra nytta, men det var omöjligt. De gräto och sade att de hellre ville svälta och dö än de läto bli att rita av. Det var verkligen en mani.
När saken kom inför Anders, blev han först mycket ledsen, ty han älskade sitt folk såsom endast en furste kan göra det. Han lät sedan spärra in dem i ett hus, där de ohejdat fingo ägna sig åt sin mani och under kungligt beskydd. Han anställde experiment med dem, och en dag lät han femtio maniaci avrita en och samma stolsben. Men se, det fanns inte två avritningar som voro lika. Filosofer, som tillkallades, förklarade, att det berodde på den personliga uppfattningen. Anders, som icke trott på att den personliga uppfattningen av ett stolsben kunnat vara något filosofiskt, insåg nu sitt misstag och trodde på avritningens djupa betydelse såsom ett moment i andens liv, och han lät utnämna den skickligaste avritaren till professor. Denne skrev strax därpå en avhandling om avritningens innehåll och form. Ur det väl valda exemplet ett stolsben, som var prisämnet, deducerade han: stolsbenets innehåll, det var den personliga uppfattningen, stolsbenets form, det var avritningen. När innehållet och formen täckte varandra, eller fullt gingo upp i varandra, då var avritningen en fullständig avritning, eller ett skönt. Allt som var avritat var skönt; en träckande ko var oskön i sig själv, ty naturen var oskön, men en avritad träckande ko var skön, ty hon var genomträngd av den personliga uppfattningen av en träckande ko. En dag fann man en ful avritning av Anders VII utanpå rithusets fasadvägg. Folk som gingo förbi skrattade. Ritaren uppkallades och ålades att avrita konung Anders, men på ett skönt sätt. Ritaren påstod, att hans avritning var skön, ty den var genomträngd och betingad av hans personliga uppfattning av Anders VII. Ritaren ålades vid livsstraff att genast ändra sin personliga uppfattning av Anders VII. Som ritaren lovades professors namn och lön, ändrade han genast sin personliga uppfattning av Anders VII och blev därför utnämnd till hovmålare.
Anders avsomnade i sitt 8:de regeringsår och kallades av de 17 ofelbare för Avritningens beskyddare. Han efterträddes i regementet av Per Erik I. Denne var en vildsint herre, som icke kunde sitta stilla. Han förde krig med jägarne och slog själv ihjäl så många han kunde. Men folket klagade över krigsskatterna och kunde icke inse nyttan av dessa slaktningar. För att upplysa deras mörka förstånd lät Per sammanfatta en ny lärobok att införas i skolorna. Den kallades: Konungaboken, och innehöll beröm om alla kungar från Lasse I till Per Erik, isynnerhet berömdes alla överfall och plundringar på främmande riken.
Krigstågen fortforo emellertid under Per Erik, ty krigsmännen älskade äran och isynnerhet erövrandet av andras egendom såsom pendyler, bordsserviser och mynt. En av sällskapet De Missnöjda skrev i anledning härav en broschyr med titel: "Jämförelse mellan de olika slagen av stöld, Enskild och Offentlig, eller Tjuveri ur Statsrättslig Synpunkt jämte en tablå över De lnternationella Stölderna under de senaste Konungarne av Huset Hulling." Broschyren blev såsom vanligt bränd jämte författaren. Per Erik dog i anledning av dryckenskap, och (vi nödgas som historieskrivare hålla oss till den smärtsamma sanningen) kanske även av något otukt. Han begräts av alla krigsmän och kallades Hjältekonungen eller Den Oförliknelige.
Med honom utslocknade ätten Hulling, som börjat med De Store Lassarne. Som man redan hunnit piska in i det uppvuxna släktet, att konungarne voro av Gudi, blev det kinkigt att nu välja en konung av de infödda, ty det kunde man dock icke inbilla folket, att en som i går var krigschef i dag kunde väljas av folket att vara av Gudi. Man skickade därför ut en expedition till fjärrboende stammar och hemförde verkligen ett föremål, som i hast döptes och kröntes. För att göra honom älskad kallade man honom Lasse III och utgav honom vara av ätten Hulling på långt håll. Som han varken kunde landets språk eller visste något om det land han skulle regera, råkade makten falla i händerna på Uffka (en avkomling av pastor Axonius från Uppsala). Denne gjorde allt för helveteslärans inskärpande och uppdrog åt professorerna i rithuset att rita av helvetet, vilket upphängdes i alla kyrkor. Lasse avled och kallades efter sin död Lasse den Helige.
Under hans efterträdare Per II Erik uppblossade en förfärlig religionsstrid mellan provinserna. En svärmare hade nämligen uppträtt och förklarat, att de osalige i helvetet icke knepos med tänger utan stuckos med gafflar. Ett stort koncilium sammankallades och en disputation hölls i sexton dagar och sexton nätter om tänger eller gafflar, varav partierna erhöllo namnen Tänger och Gafflar. Frågan avgjordes till förmån för Tängerna. Men Gafflarne höllo ståndaktigt vid sin tro och föllo icke ens för hotelsen med bålet. Men nu började Gafflarne, som i en provins fått övemakten, att försvara sig mot Tängernas övervåld. Tängerna kommo i klämman och sände efter hjälp hos Per II Erik. Per Erik sammankallade folket och med tårar i ögonen svor han att försvara den rena helvetesläran eller sätta livet till. Och så drog han ut i kriget. Detta varade i femton år och den ena pendylkistan efter den andra hemsändes; den ena utskrivningen av folk och skatter efter den andra företogs. Men Gafflarne försvarade sig tappert. Slutligen kom ett förfärans dödens budskap att Per Erik stupat. Men sorgen gav sig något, då man fick höra, att Tängerna tagia två provinser, sex tusen fanor och trummor, fem hundra pendyler och tre miljoner i guld och silver. Per Eriks lik hemfördes och över hans stoft restes en kyrka med följande inskrift Åt Hjältekonungen, Den Rena Helveteslärans Försvarare, Dog för sin tång. Anden troligen hos Gud!
Detta var det vackraste bladet i Hullingarnes berömmelsebok. Men Gafflarne fortforo att hålla vid sin tro och fingo slutligen fri religionsövning. Ja, det fanns till och med folk (av de missnöjda) som påstodo att det var en struntsak de slagits om, ty om man knips med gafflar eller tänger i helvetet kunde just vara detsamma, när man visste att det inte fanns något helvete.
Per Erik efterträddes av Jöns I Philip. Införde skådespel för att hålla de missnöjda vid gott lynne. Men när de missnöjda också gjorde skådespel, förklarades deras skådespel syndiga och ett nationellt skådespelshus uppfördes, i vilket spelades stycken ur berömmelseboken och Tängernas krig mot de Otrogna. Därigenom vändes folket att med vördnad se upp till sina "stora minnen".
Under efterträdaren Jöns II Petter infördes Statstidningen. Den var dels framkallad av det jäsande missnöjet, dels av behovet att få överklassens meningar spridda så fort som möjligt. Statstidningens uppgift var: att oupphörlig förklara det allt vad underklassen tänkte, talade och skrev var lögn, att alla underklassens handlingar voro dikterade av låga bevekelsegrunder, egennytta, avund och illvilja, att förklara det det nuvarande samhället var det fullkomligaste och ledande till allas sällhet; att predika det helvetesläran var den mildaste, djupaste, kvickaste av alla läror och att den aldrig skulle kunna ersättas av någon annan, att alla andra läror voro dumma och osedliga, o.s.v. Denna uppfinning hälsades med jubel och Statstidningen tog därför namnet Den Allmänna Opinionen eller det Välsignade Stillaståendet.
Mest idealiskt utvecklade sig dock livet i städerna. I kungastaden bodde tre hundra tusen människor på en fläck som icke var större än några tunnland. Man kunde sålunda när man såg denna stengrav, som var invånarnes stolthet, genast räkna ut, på huru många lass orenlighet den vilade, ty staden rensades icke var dag.
Härav stank, som stadsboerne icke märkte, men vilken alstrade sjukdomar. Härtill bidrog även i hög grad det idealiska byggnadssättet. Man hade nämligen i stället för att lägga husen i terrasser mot solsidan byggt dem i långa strängar, mellan vilka lupo gångstigar, och dessa så smala an endast ett fåtal av invånarne hade ljust i sina rum. Likasom vissa folk som bo i dalar mellan höga berg, uppstod även här en sjukdom, som under namn av kretinism ändrar hjärnans funktioner och gör idiotismen ärftlig.
Stadsboerna blevo också så kretinösa, att en bonde icke förstod vad de talade. De hade sålunda också fått alla sina begrepp så förvirrade, att de, som hade råd, sovo om dagen och åto och drucko om natten, vilket naturligtvis framkallade ännu flera sjukdomar.
Hopträngda på en liten plats, lågo de beständigt i luven på varandra, vilket icke var underligt, då de ju måste störa varandra, knuffa varandra, trampa varandra. Med den tilltagande kretinismen följde en hjälplöshet, som närmade sig den under barndomstillståndet. Många tusen mark guld måste därför betalas åt väktare, som under namn av polis vandrade på gatorna, ledde hem överlastade, buro hem överkörda, sprungo efter vatten åt svimmade, letade reda på husnummer, talade om var barberarn bodde, var glädjeflickor hade sitt tillhåll, var elden var lös och så vidare.
Till dessa idiothem strömmade av lantbefolkningar alla gossar och flickor, som ej hade någon jordegendom att ärva. Gossarne blevo tagna som slavar, flickorna sökte plats som slavinnor eller väntade tillfälle att bli skändade. I staden var det nämligen svårt för unga män att gifta sig och därför skändades med polisens och deras eget medgivande alla flickor, vilkas barn ej kunde ha anspråk på att få någon syssla eller något ämbete.
Olyckliga som de voro i städerna, sökte de permanenta läkemedel i alkoholhaltiga drycker, vilka förtärdes på offentliga ställen. Vid varje förtärande i större mängd av alkohol, vilket endast försiggick i manligt sällskap, brukade man dricka ett särskilt glas alkohol för den hemmavarande kvinnan, vilken icke kunde vara borta från barnen, och ett glas för hemmet, där en säng och en hustru väntade. Vid riktigt stora berusningar började man dricka ett stort glas alkohol för kungen och ett för fosterlandet, ibland också ett för den rena helvetesläran.
Hela detta idealsamhälle av tre hundra tusen personer påstod sig arbeta för folkets väl. Men gick man till tullarne och torgen om morgonen, där bönderna förde in mat åt dem, fick man se vem som födde dem. I ersättning fingo bönderna litet pengar, som gingo åt till skatter, vidare fingo de se på oljefärgstavlor, höra föreläsningar, skådespel, som de aldrig hade tid att höra på, men det var deras eget fel, ty det stod dem öppet att höra dem när de ville, mot särskild betalning naturligtvis, vidare fingo de lärare, som lärde dem helvetesläran och berömmelseboken, mot särskild betalning naturligvis, samt om söndagarne en skopa ovett från prästen, som sade dem att de voro stora rackare och att de skulle bli kastrerade, om de inte betalade skatterna. Allt detta, som kallades bildningens välsignade frukter, fingo de (mot särskild betalning) för att de förde mat till stan åt dem som skulle svultit ihjäl, om bönderna en morgon underlåtit att komma till torget. Och det gick i bönderna!
Men i staden funnos alltid fattiga och missnöjda, och dem måste man slutligen ta hand om, ty de blevo farliga. För den skull inrättade man allmänna barmhärtighetshus, som kallades fängelser, där man anställde försök med huru litet en människa kunde leva på. Och när man fått reda på det, hade man upptäckt att arbetarne frossade. När arbetarne vägrade arbeta, ty arbetet var fritt, så gjordes arbetet ofritt, och man tvang dem med vapenmakt att arbeta.
När slutligen missnöjet och jäsningen blevo för stora, skatterna olidliga, och all skulden kastades på regenten, uppfann denne slutligen en nytt regeringssystem, som efter mycket bråk blev antaget under namn av parlamentarsystemet eller ansvaringssystemet. Likasom en mängd tidningsredaktörer av tryckfrihetslagen nödgats kringgå densamma genom an sätta så kallade ansvaringar i sitt ställe, så utvalde konungen numera ministrar, vilka åtogo sig ansvaret för hans dumheter, och därigenom skyddades konungen för allt åtal. Men ansvaret var icke farligare än att en minister, som stått bocken för en kunglig dumhet, fick ta avsked som länschef och kerubimerriddare. Dessa ansvaringsplatser voro därför också mycket behagliga och eftersökta.
I närmaste sammanhang med detta stod pratmakarsystemet eller det parlamentariska styrelsesättet. En hop rikt folk sammanträdde en gång om året och sökte genom klyftigt tal utse det nästa offer, på vilket en ny skatt skulle vräkas. När de voro varandra för klyftiga, kommo de om sams i godo att antingen icke vräka skatten på varandra, eller också bytte de och schackrade med skattebördor.
Ett eget och i sitt slag gott exempel på detta styrelsesätt var den parlamentiska akt, som avhandlade garverinäringen. Sex garvare hade i tjugufem år gjort dåligt läder för dåligt pris. En vacker dag börja jägarne, som ännu levde i grannskapet, taga sig för att införa gott läder för gott pris. Folket jublade åt nyheten, men de sex garvarne, som sutto i talkammaren eller parlamentet, gingo in med en anhållan att få tull på jägarnes läder. Den inhemska industrien måste skyddas, landets barn icke ätas upp o.s.v. De fingo tull på jägarnes läder! För dessa sex garvares skull måste folket fortfarande köpa dåligt läder för dåligt pris. Detta sätt kallades skyddssättet, emedan därigenom det enskilda intresset skyddades på allmän bekostnad. Ansvaringen ansåg sig emellertid passa på att söka en länschefsplats, låtsade stor förtrytelse och avgick, erhöll platsen samt tillika Kerubimerorden, vilken endast brukades som belöning åt store män.
Men det sorgligaste av allt var att kretinismen småningom blev medfödd likasom de kroppsliga svagheterna. Kretinerna, vilka kallade sig intelligenskotteriet (av intelligere, inse) emedan de icke insågo sin kretinism (lucus av non lucere), hade småningom så urartat, att de förlorat medvetandet om sin hjärnuppmjukning, och tvärtom ansågo sig vara de visaste i samhället. Som de hade krigsmakten till sitt förfogande, råkade samhällstillståndet i det närmaste likna ett dårhus, där patienterna gjort uppror och inspärrat sina läkare och väktare. Detta gav anledning till de allra befängdaste uppträden. Sålunda kunde man i talkammaren höra på fullt allvar sådana meningar förfäktas såsom att Atlantica, så hette nu riket, som endast ägde 50 000 krigsmän, skulle kunna försvara sig mot Akvilonia eller vilket annat rike som helst, vilket hade 20 gånger så många krigsmän. En annan gång förfäktades med framgång den meningen, att samhället skulle störta ihop, om icke folket ville betala skatt till vissa komedianter. En annan gång skulle staten ramla, om icke folket ville ge lön och professorsplats åt en herre, som trätt upp ett stort antal bobbor på zinknålar.
Följdema av att år ut år in se kretinismen vördad, avlönad och eftersökt blevo småningom att många olyckliga önskade delaktighet av kretinismen, emedan den gav ära och pengar. Och nu skulle den spridas genom skolorna, men det gick inte fort, ty folkets sinnen hängde ännu genom minnet vid det gamla som ägt mycket av förnuftighet om ock det var sämre i många stycken. Men när alltid och alltjämt de sågo huru endast det skänkte anseende att man ägde de mäktiges meningar, måste de mot sin vilja åtminstone uttala de godkända meningarne om också de icke hyste dem, och då de slutligen arbetat sig upp till sammma opinion som de övre, voro dessa tankar redan gamla.
Det blev sålunda en oupphörlig hetsjakt, en evig slitning och oro i samhället och ett aldrig tröttnande missnöje. Och när de vanmäktige rcste sig i massa mot de mäktige och berövade dem makten, såg man strax det gamla förnya och upprepa sig, så att de, vilka nyss varit förtryckta, efter varje resning befunno sig vara förtryckare varom de aldrig drömt.
Det är då som alla tänkande kasta sig med raseri över frågan om samhällets förbättring, och en mängd sekter uppstå eldade av heligt nit att till vad pris som helst göra ett slut på olyckorna, nöden och kivet.
En sekt, kallad mollskinns-skolan, förfäktade den meningen att samfundet skulle få växa i ro såsom en naturlig äng, där gräs och ogräs fingo kämpa kampen om matbitarne även med risk att ogräset såsom det starkaste skulle rå.
En annan, kallad samfundisterna eller småfågelskolan strävade för en allmän sammanslutning av de små, de sjuka, de svaga, de dumma, de lata, varigenom de svagares rätt att förtrycka de starkare skulle vinna grundlags helgd.
En tredje sekt, benämnd Boschmanerna, ansåg den enda räddningen icke ligga i en lösning av frågorna, som voro olösliga, utan i en generalsprängning av hela planeten Tellus, vilken såsom skapad av intet tryggast borde återgå till sitt ursprung.
Och medan dessa och flera sekter kämpade om överväldet fortfor samhället att bli vid det gamla, sökande i det förflutna bevisen för det närvarandes utmärkthet i alla avseenden, upptagande äldre tillryggalagda former, dikterande beslut och stiftande lagar, så att aldrig förr hade en sådan endräkt rått bland de styrande, vilka alltså därför ansågo och läto bevisa att detta var den sanna de lycksaliges ö, under det att de styrda alltjämt stärktes i deras gamla tro att det visserligen var de olycksaliges.
*13a Överskrifter till ännu ej medtagna stycken +13 En häxa +14 Sista skottet +15 Vid likvakan i Tistedalen +16 Stråmannen +17 En kunglig revolution